Vad innebär då värnskatten?

Värnskatten är bara en av de många politiska beslut som syftade till att bibehålla en liten klyfta mellan de olika klasserna, att ge arbetarklassen något tillbaka för sitt slit och ett värdigt liv. Välfärdens övriga delar är inte heller mer än en myt - så som dagens regerande plöjer ner de välfärdsinstanser som finns kvar hinner det dock gå oss förbi utan att vi knappt hinner reagera. “Fri vårdval”, avgiftshöjning på kollektivtrafik, kultur och samtidigt mindre anslag till bibliotek och kultursektion, slopande av förmögenhetsskatt och avgiftshöjning och sänkning av ersättning till a-kassa. Det finns inte en chans att påstå att alliansen genomför en politik som gynnar andra än överklassen.

När moderata ledare från alla delar av Sverige här om dagen debatterar för ett slopande av värnskatten kommer de med motiveringen att sossarna införde det då det var underskott i statskassan. Att vi idag ligger 100 miljarder plus. Den största reaktionen eller något värt att debatteras såg jag mer som att denna siffra verkar även den gå oss förbi utan reaktion. Hundra miljarder kronor i statskassa - pengar man förmodligen fått in genom försäljning av våra statliga bolag bl.a. som kommer att användas till vadå? Är inte vår skatt till för att vi just gemensamt bekostar kommunala skolor, kulturarvet på museumen, gratis tandvård före 20 etc?
Ganska troligen kommer snarare de pengarna att användas till - ja just slopad värnskatt och generellt minskade skatter.

Det är inte mycket valfrihet att snacka om när man inte längre har råd att leva. Sverige om 10 år om vi fortsätter i den här takten? För att inte tala om hur storföretagens miljöskadegörelse har påverkat ren luft, vatten och vilka städer som ens finns kvar - så har vi alla en ny epok av 12timmarsdag på 3 olika jobb, sjukvårdsförsäkringar vi inte har råd med och alltså sämre hälsa och tidigare död och skjul att bo i att se fram emot.

Det är utveckling framåt det.

Efter den industriella revolutionen nådde Sverige krävde dessa massor. De krävde högre löner, gratis sjukvård, kortare arbetsdag, rösträtt för alla o.s.v. Av alla dessa få förslag bör man minnas våra gamla goda moderater som konsekvent röstade emot dessa förslag - dessa förslag och krav som syftade till det allmänna bästa. Och vem idag går emot idén att allmän sjukvård är till allmänhetens gagn?

Tiden gick, folkrörelser fortsatte att kämpa för olika rättigheter, krävde överklassens skyldigheter och historien tedde sig som den gjorde av alla de skäl vi redan läst och hört. De olika kamperna resulterade i en arbetarsrörelse så stark att dess förmåga att stöka till det när den behandlades som skit förhandlades bort mot vår välfärdsstat. Mot denna välfärd, höga skatter som gynnade de allra flesta och offentlig sjukvård, kommunal skola etc. etc gav arbetarklassen friheten att strejka vid dåliga arbetsvillkor m.m.

Denna begränsning har fortsatt. Osäkra anställningar och lägre löner - just det arbetarklassen skulle undvika genom handskakningen med kapitalet där på saltsjö-bad är realitet. Möjlighet att vägra arbeta tills vilkoren blivit bättre är dock lika begränsat som dag 1 (om inte mer på grund av fackföreningarnas tendens att skita i att vara fackförening är rätt vanlig idag).

Det har börjat, pågått och fortsätter. Hur exakt det fortsätter bestämmer dock vi och vi behöver börja kräva igen. Trots att liberalerna lobbat för att separera ekonomin och marknaden från övriga samhället - där man påstått att marknaden är något okontrollerbart (och inte heller borde vara det) och inget som går att ändra har vi minst sagt något att säga till om de resurser vi skapat.

Dessa åtgärder, den resursfördelning som vi tvingade fram fick konsekvenser i lagstiftning, seder och principer i arbetsmarknaden och vårt välmående.

En av dessa resursfördelningar infördes i en tid av kris

Det låter bisarrt när man uttrycker det så, eller hur? Förutom att skapare ska få ta del av sin egen produkt, så har vi även liknande tillgängliggörande princip med muséerna som med våra bibliotek. Människor innan oss har kämpat för detta och det är onekeligen en utveckling framåt när hela befolkningen får tillgång till böcker och kulturarv gratis. Det vittnar om en fin offentlighetsprincip som menar att alla, oavsett ekonomisk bakgrund har rätt till detta. Vi bekostar det gemensamt och kan gemensamt ta del av det. Alla dessa mötesplatser, alla våra offentliga rum skapades med medvetenhet och med förankring i ett folk som krävde tillgång. Varför?

Det hela har alltså två aspekter. Dels kan vi konstatera att om alla lever i enormt välstånd och inte ser det som en belastning på ekonomin att betala entréavgifter till muséer, bibliotek etc. så skulle det inte vara ett problem. Då skulle inte besökarsiffrorna sjunka med 1,5 miljoner färre besökare. Man ska betala för det man får brukar regeringen säga. Men vi har ju redan betalat för det! En skattesänkning som ger några hundralappar mer i fickan täcker inte på ett när alla avgiftshöjningar, zonindelning på kollektivtrafiken, entréavgifter etc. På ett besök så skulle den öka intäkten vara borta! Så ja, rent ekonomiskt så TJÄNAR jag på högre skatter. 200 kr mindre, men tillgång till gratis muséer och billigare kollektivtrafik. Det är inte meningen att alla vi som inte sitter med miljoner på banken ska gå till våra muséer tydligen.

För det andra så är det en principiell fråga om offentlighet. Om det som är allmänt, som alla har tillgång till oavsett bakgrund. Den ekonomiska bakgrunden går mycket i hand med kön och etnicitet - när man avgiftsbelägger muséerna stänger man i högre grad ute kvinnor och invandrare som i större utsträckning inte har råd att betala. Vi vill skapa miljöer och mötesplatser som är öppna. Mötesplatser som ALLA har tillgång till. Det finns ingen chans, hur man ens vänder och vrider på det, att den ökade privatsiseringen och avgiftssamhället är steg mot ett samhälle som är öppet för alla. Alla minskade besökare, all nedstängning av offentlig vård, alla höjda avgifter är inte utveckling eller effektivisering, det är bakåtsträveri. Sverige, som i moderna tider tävlar i kunksap håller på att avvecklas till att bli som på 20-talet där få privilegiade studerar, det råder en liten allmänbildning och ett vi har stort låglöneproletariat. Men jag får återkomma till det…

Vad sa de nu? Nya multikort? Är det verkligen så bra som de säger?

När nya Konstfack som ligger på Telefonplan var klarbyggt var det en skräcksyn att se hur allt var totalt nedlåst. Till och med skolans egna studenter kunde ha svårt att komma in, plugga, hämta grejer, använda salar. Välkomna till utbildningsinstitutet. Stig in, titta aldrig bak. Och studerar du ej här - våga inte ens tänka tanken på att få beträda denna anstalt!

Skönt tänkte jag när jag hamnade i Stockholms Universitets “Södra Huset”, med öppna gångar mellan olika byggnader, ibland olåsta dörrar och en social miljö. Trots byggnadernas dåliga handikappsanpassning (som inte ska läggas i skymundan) trivdes jag i miljöerna. Fanns inga bänkar lediga kunde jag och mina kamrater ibland låna ett öppet klassrum. Välkommet, något som inte annars är självklart att man känner om man ser till ens klass-,kön-, och etniska bakgrund (nej alla som vill kan inte studera av en jävla massa orsaker för den som inte visste det).

Nej, inte den här gången heller! Universitet har sedan några dagar tillbaka infört det så kallade multikortet. Campuskorten är inte längre bibliotekskort och multikortet är här för att stanna, med utlåningskort till Stockholms universitetsbibliotek som första tillagda funktion. Förutom sakliga fel i utredningsrapporten på SU:s hemsida har det gått snabbt att låsa ner universitetet. Några mikrofoner blir stulna och vi har kortläsare med kodinläsning på varje dörr en månad senare. Jo tack, vi kan båda konstatera att det aldrig handlade om stulna föremål. Inte är det effektivt heller, projektet kostar en jädrans massa pengar. Frågan är egentligen varför universitetet ser ett behov av att ha avancerade låssystem på dörrar och identifikation av studenter. För att “vissa grupper” inte ska komma in?

Våra stadsmiljöer, oavsett om det gäller offentliga gator, parker, byggnader eller andra öppna statliga platser frodas av stor genomströmning av olika sorters människor med olika former av socioekonomisk bakgrund. För den som har råd att betala, den välbetalada övre medelklassen och överklassen är det inget problem att områden stängs ner och sätts stängsel för eller avgiftbeläggs. Med sina sedlar kommer de in i de nu mer homogena områden där de kan umgås i fred, något som snarare är eftersträvat om man ska se på det ur de få, mest välbärgades, perspektiv.

Detta i relation till den snedrekrytering som fortfarande pågår i våra universitet och högskolor visar oss ett samband mellan att låsa in våra offentliga rum och vilken samhällsklass som hamnar bakom dörren. Även om ett universitet “är öppet” för dess studenter oavsett om vi låser salarna eller inte ser vi övergången ifrån öppet till stängt. Välkommet till uteslutande. Offentligt till privat.

Det är skrämmande och förhoppningsvis är det möjligt att stoppa projektet innan det gått alltför långt. Som tur är finns det en studentkår på Stockholms Universitet som bevakar studenternas intresse jävligt aktivt.